POPKALENDERN:

Efter ett års uppehåll är Popkalendern tillbaka för att guida er genom den krokiga stig som är det svenska musikåret 2019! Vi sjösätter skutan som att inget har hänt och börjar med en gammal popkalenderveteran.

Moto Boy är Oskar Humlebos skönsjungande alter-ego som hållit igång sen den självbetitlade debutplattan släpptes 2008. Hans musik utmärker sig med popiga hooks som inte sällan gömmer sig bakom en melankolisk, elektronisk ljudbild. Stökigt Hjärta har ännu en utmärkande egenskap; det är Moto Boys första skiva på svenska.

Att svenska artister som tidigare hållit sig till engelska byter språk och provar sina vingar på svenska har varit en stark trend dom senaste åren, och det kändes bara som en tidsfråga innan Moto Boy skulle ge sig på den utmaningen som det innebär. Han lyckas bra med att få dom fina, kärleksdrypande svenska texterna att kännas ärliga och äkta utan att fastna i det träsk av plattityder som är allt för lätt att hamna i.

” Vi är ett ofärdigt hjärtslag, som en klocka på en bomb som står still “

Stökigt Hjärta är kanske inte Moto Boys allra starkaste skiva men det är ett väldigt bra exempel på hur ett språkbyte kan göras utan att artisten tappar något av sin karaktär.

Riga Tiger är göteborgsbandet som med sin debutskiva “Jag håller inte med om din åsikt och är beredd att döda dig för den” från 2017 gjorde stora vågor på indiescenen. I år släpptes uppföljaren och den var väl värd att vänta på.

Det är ordrik realismpop som står på schemat i Om du tänker på tiden så går den, där ingen händelse eller tanke är för liten för att göras till lyrik. Lekfullhet blandas med finstämda känslostormar och det känns genuint från första till sista ton.

“Vi pratade kort om att gå nån annanstans, får jag säga hur jag känner, kan vi sluta vara vänner?”

2017 skrev jag att jag såg fram emot att höra mer av Riga Tiger i framtiden och jag är inte ett dugg besviken på sättet som dom följde upp sin debut.

December rullar på i rasande takt och vi firar tredje december med ännu ett känt namn i popkalenderkretsarna.

Till skillnad från gårdagens album, som kan beskrivas som realismpop, så håller Bob Hund snarare på med surrealismpop. Abstrakta liknelser har alltid varit något av bandets specialitet och det märks lika tydligt som vanligt i 0-100. Meningar som “En liten morgonrock irrar runt natten lång, blodapelsinsaft över hela havet, soluppgång” kan vara svårt att ta till sig vid första anblick men ihop med dom effektfulla melodierna blir det på något vis självklart.

Som bäst är skivan i Vi är såå lyckliga som bara olyckliga människor kan bli där sångaren Thomas Öberg backas upp av Slowgold, Sara Parkman och Samantha Olanders. Även Många bollar i elden, som har det kanske bästa riffet i Bob Hunds långa karriär, hamnar i min egna lista över favoritlåtar av bandet.

“Jag vill göra mitt bästa men vad är mitt bästa?”

Det är minst sagt imponerande att Bob Hund fortfarande låter såpass inspirerade som dom gör i 0-100 efter en karriär på snart 30 år och förhoppningsvis så har dom många år av inspiration kvar.

Jag upptäckte Nadja Evelina i samband med hennes fina duett Fastnat för dig som hon gjorde ihop med Jonas Lundqvist 2016. Tre år, en EP och en drös singlar senare släpptes första fullängdsskivan Vi?.

Det är rak, tydlig pop med känsla i första rummet där Nadja sjunger från hjärtat och släpper in lyssnaren väldigt, väldigt nära i elva låtar som har en tydlig röd tråd.

Vi får följa med på en känslomässig bergodalbana som börjar i blixtförälskelse, fortsätter i hjärtekross och depression för att slutligen landa i acceptans och framtidshopp. 

Skivans starkaste ögonblick för mig är när Nadja i Läst 01:42 hämtar en textrad från ett par spår tidigare men vrider på sammanhanget från att vara i en situation som hopplöst kär till att äntligen kunna släppa och gå vidare.

“Du hade fått en gång till om vi hade haft nånting, men jag känner ingenting”

Nadja Evelinas debutalbum är ett sånär på klockrent sådant och jag är fullt övertygad om, och väldigt glad över, att vi kommer att få höra mycket mer från henne i framtiden.

Feelium är popduon bestående av Simon Folger och Jakob Stenseke som med sitt förra album Can you feel it? fångade mitt intresse fullt ut. Så som jag förstått det så var det uppföljande albumet planerat för release redan 2017 men planerna skrotades till förmån för att kunna släppa en regelbunden ström singlar. I år färdigställdes och släpptes äntligen skivan som fick namnet Go Go Soul.

Den här gången är det färre utsvängningar än på debutalbumet och soundet håller sig inom ramarna för glad somrig indie utan att för den sakens skull sakna inspiration. Det resulterar i en mer lättlyssnad skiva och jag utmanar alla att inte automatiskt börja digga med i dom sköna retrodoftande melodierna.

“Your mind will try to compromise it but your heart will learn to recognize it in time”

Feeliums andra fullängdsalbum är en behaglig lyssningsstund från början till slut och precis den typ av musik jag vill ha i mina lurar när jag sluter mina ögon och drömmer mig långt bort från isiga vägar och snö i skorna till en solig strand i Kalifornien. 

Madi Banja slog igenom stort 2015 med låten Du och jag där han tillsammans med Lorentz agerade soundtrack till många svenskars sommar. I år släpptes hans första fullängdsalbum som många har väntat på sedan hans EP Det var inte med meningen blev hyllad av såväl kritiker som publik.

Välsignelsen är R&B men Madi Banja inte är rädd för att ta ut svängarna och leka med gränserna för vad genren ska innehålla och på sina hörn är det nästan rent av svensk indiepop. Rösten är lika bräcklig och stilistiskt autotunead som vanligt och är en av musiksveriges mest säregna.

Tidigare nämnda Lorentz gästar på inte mindre än tre låtar och det märks att dom har samarbetat mycket vid det här laget. Båda får skina med sina egna stilar som snyggt blandas ihop med varandra.

“Du kanske vill dansa med mig, mina drömmar var alltid för stora”

Välsignelsen är ett starkt debutalbum med mycket variation och Madi Banja har framtiden vid sina egna fötter vid det här laget. Jag följer gärna med på resan och lyssnar.

Nu är en fjärdedel av popkalendern avverkad för i år och julen smyger sig på med tysta stormsteg. Än finns det mycket bra musik kvar att prata om!

Deportees har gått från indiedoldisar till att vara ett av Sveriges största band med miljontals lyssningar på spotify. Fyra år efter den hyllade plattan The Big Sleep släpptes album nummer sex i ordningen, All Future. Precis som tidigare är det rockig indie med snyggt producerade ljudlandskap.

Deras förra skiva beskrev jag som bra mycket mörkare än deras tidigare alster och även om All Future är mer hoppfull i texterna så ligger melankolin som ett täcke över melodierna. I All Eyes On Me, en av dom starkaste låtarna på albumet, är det dock tydligt att bandet gör sig som allra bäst när dom mörka känslorna får träda fram.

“Don’t throw me away just to see where I land”

Det är ett vasst Deportees vi får höra i All Future, med träffsäkra låtar som blandar hopp och dysterhet på ett snyggt vis och med sjätte albumet i katalogen visar dom att dom förtjänar varenda lyssning dom skrapat ihop under sin sextonåriga karriär.

Vanligtvis brukar album som släpps i december hamna utanför popkalendern men den här gången gör jag ett undantag.

Jag har länge varit ett stort fan av David Pagmar. Under namnen Montt Mardié och Monty gjorde han ett flertal album som kulminerade i det sorgligt förbisedda 1000 år senare som släpptes 2011. Efter det följde flera år av tystnad men för bara två dagar sedan släpptes äntligen hans nästa skiva.

Till Färgen som målade livet flagnar har han slopat sina alter egon och sjunger som sig själv utan någon fasad att gömma sig bakom. Det blir fint och ärligt när han målande beskriver sin omgivning med vackra melodier.

David Pagmars röst tillhör mina absoluta favoriter i kategorin manlig popröst. Det är något i hans uttryck och kontrollerade bräcklighet som greppar tag och går rakt in i hjärtat. I Färgen som målade livet flagnar sjunger han något tillbakahållet men i den fina avslutande låten Tyst så får jag den känslourladdningen som jag länge saknat och jag blir påmind om varför jag alltid gillat hans musik. 

“En tanke slog mig när jag skulle skrika nyss, tänk om jag föddes för att bara hålla tyst”

Färgen som målade livet flagnar är starkt, ärligt och personligt och gör mig oerhört glad att David Pagmar är tillbaka.

Under 2018 Hade Jens Lekman och Annika Norlin ett gemensamt projekt där dom varje månad turades om att släppa en låt dedikerad till varandra. En tonsatt brevväxling som vi hade nöjet att ta del av.

I år sattes låtarna ihop och bildade albumet Correspondence. Det är ett väldigt intressant koncept som funkar mycket bra även i albumform. Både Jens och Annika är några av sveriges bästa singer-songwriters och deras olika stilar passar väldigt bra ihop på samma skiva. 

Musiken är lågmäld med akustiska gitarrer och stråkar som enda komp; det är rösterna och texterna som får vara i fokus. Dom bollar teman fram och tillbaka och svarar på varandras historier med liknande anekdoter med en underfundighet som minst sagt är imponerande.

“Big people fly in to see me rise to the occasion, I know this is it, but occasions make me sink like a stone”

Correspondence är både kul, vackert och rörande. Det är en sammanfattning av två personers 2018 gjort på finast möjliga vis.

Tiden flyger förbi som vanligt och popkalendern är redan inne på tvåsiffrigt. Dagens lucka vrider tillbaka klockan några decennier, åtminstone musikaliskt.

Stilla Havet var Elias Erikssons soloprojekt som nu har blivit en fullskalig trio. Samtidigt har soundet gått från post-punk till 80tals-synth. Gitarrerna ligger kvar i bakgrunden men synthen får ställa sig i första rummet.

Det är ett tungt mörker som ligger över Brinnande Horisont och det sipprar igenom till texterna. Det är inte det glada 80-talet med paljetter och glamrock vi har hamnat i utan snarare den kärnvapenkrigshotade, osäkra delen av årtiondet. 

“Hjärtat bankar, livet stretar på. Allt har kollapsat och pulsen slutat slå”

Dom mörka synthslingorna och något dystopiska texterna passar oerhört bra ihop och bildar en greppande och samtidigt musikaliskt intressant upplevelse.

Magnus Ekelund, alias Kitok sadlade om från pop till något som kändes ärligare mot sig själv; hiphopen och rapen. 

Inland Empire är hans tredje skiva i genren och det är fortfarande klara popinfluenser i soundet, blandat med både Beastie Boys-rap och hardcore-gitarrer.  Svenska poplegenden Jakob Hellman gästspelar på Mitt Elixir och lägger sin speciella nerv på låten som är en av dom starkare på albumet.

I förra skivan #darkwebdetox hörde vi en arg Kitok som sparkade åt alla håll. Inland Empire fortsätter, om än något mildare, på samma tema. Ämnen som psykisk ohälsa och glesbygdsavfolkning avhandlas med en minst sagt aggressiv ton.

“Kalla mig kallhjärtad, jag är bara rationell”

Albumet landar i avslutande låten Midnattssol där Kitok tillfälligt lämnar rapen och levererar en stark popballad om att lämna storstadsproblemen i Stockholm och ta livet som det kommer. En finstämd avslutning till en arg och träffande skiva.

The Royal Concept slog ner som en bomb när dom äntrade scenen 2012. Med låtar som On Our Way och D-D-Dance blev debuten Goldrushed en supersuccé världen över, så det är förvånande men förståeligt att det dröjde såpass länge till uppföljaren som nu äntligen är här.

Bandet har sagt att dom med The Man Without Qualities är inspirerade av mer experimentella akter som Yes och det hörs direkt i titelspåret som är betydligt mer progressivt än något dom släppt tidigare. Även om resten av albumet är popigare så är det definitivt inte lika rak pop som i Goldrushed.

 Det är ett modigt drag att inte satsa på hitvänliga låtar, och resultatet blir något som känns mognare och mer enhetligt. Därmed inte sagt att det saknas hits; till exempel är låten Wild Things riktigt radiovänlig med snygga gitarrer och en refräng som sätter sig på hjärnan.

“I just don’t know what to tell you, I fell in cause I’m just a lucky fool”

The Royal Concept lyckas utmärkt med att följa upp succédebuten med ett album som låter som att det är den typ av musik som dom faktiskt vill göra, istället för att försöka toppa antalet lyssningar.

Popkalendern är nu inne i andra halvan och julen står snart och väntar vid dörren. Musiken blir bara bättre och bättre, så följ gärna med i andra halvlek också!

Anna Ternheim är en av Sveriges mest rutinerade singer-songwriters vid det här laget. Med mängder av skivor under bältet har hon filat på låtskrivandet och är kanske vassare än nånsin. 

A Space for Lost Time är hennes sjunde album i ordningen och mycket är sig likt. Anna och hennes gitarr står i centrum och hennes lågmälda sång passar lika bra som vanligt till dom melankoliska och avskalade men ändå pampiga melodierna. Som bäst blir det i Stars, där dom vackra stråkarna i refrängen sätter stämningen perfekt.

“Even if we fall apart, stars come out of the dark”

A Space for Lost Time är inte det mest nyskapande albumet som Anna Ternheim har släppt, men det är kanske det mest välslipade.

Veronica Maggio är ett välkänt namn för dom allra flesta. Hennes popularitet är enorm och verkar inte sluta i första taget. Med sin väldigt speciella förmåga att få med hela själen i sånger om hjärtesorg och osäkerhet har hon minst sagt förtjänat sin plats i toppen av popsverige. 

Fiender är tråkigt släpptes i två delar med några månaders mellanrum. Skivan gör sig dock bäst att lyssnas på i sin helhet, för att få med dom skiftningar i intensitet som finns. Veronica skiner både i ballader som Solen har gått ner såväl som i klassiska Maggio-poplåtarna 5 minuter och Kurt Cobain.

Bakom låtarna står, förutom Veronica själv, bland andra en personlig favorit, Jocke Berg. Sorgen efter kent blir något mildare när man fortfarande kan höra Jockes kompositioner lite här och var i svensk pop och i den fina En timme till är han även med och sjunger. En bättre kombination av röster och kreativitet får man leta ganska länge efter.

“Blå, himlen är för blå. Ljug, ljug för jag vill tro”

Personligen håller jag Veronica Maggios album Satan i gatan som ett av dom allra bästa svenska popalbumen och sen dess har jag väntat på att hon ska kunna toppa det. Fiender är tråkigt är inte riktigt där, men det är närmast hittills. 

Glad tredje advent! Nu är vi i tionde luckan från slutet och det är tio riktigt bra album som väntar. 

Det har varit dåligt med punk-kvoten i kalendern hittills men Vånna Inget är här för att fylla den luckan.

Utopi är deras tredje studioalbum och mixningen låter punkigare än någonsin. Det är pop i punkskrud med en känsla av att stå i en dunkel replokal i en källare samtidigt som världen brinner utanför. 

Karolina Engdahl har en säregen röst som skär igenom den luddiga ljudbilden och hon sjunger som om varje ord är livsviktigt. Oavsett om det är hög- eller lågintensivt så är nerven alltid där och sången går rakt in i hjärtat.

“Snälla stanna kvar, våra hjärtan kanske har några slag kvar”

Jag har alltid varit svag för när det råa i punken blandas med starka popmelodier och Vånna Inget gör det bättre än många. Utopi fortsätter deras inslagna spår med bravur.

Den Svenska Björnstammen slog sig in i musikvärlden rejält med dunderhiten Vart jag mig i världen vänder och är sen dess ett självklart inslag i den svenska popscenen. Fyra år efter senaste skivan släpptes album nummer fyra, Iskanten.

Jag håller bandets förmåga att på ett lättsamt sätt beskriva livets upp- och nedgångar väldigt varmt om hjärtat och den håller i sig även till detta album. Det är enkla ord om svåra saker och i Iskanten är det genomgående temat relationer som går i kras. Texterna är lika vackra som dom är tragiska.

Melodierna känns väldigt Björnstammen-esque kompletta med pianoslingor och temposkiftningar men några överraskningar slängs även in, såsom den otippat rockiga Den goda viljan. 

“När jag tvivlar skyller jag på andra, när vi bråkar skyller jag på dig”

Jag hann bli lite orolig när det var tyst kring Den Svenska Björnstammen i några år men Iskanten stillade all min oro. Det är fint och sorgligt, finstämt och svängigt. Precis som det ska vara.

Med en vecka kvar till julafton börjar högtidsstressen att trilla in men förhoppningsvis kan dagens lucka ha något av en lugnande effekt.

Kristian Matsson låter som vilket alldagligt namn som helst men hans sångröst och låtskrivarförmåga gör skäl till artistnamnet The Tallest Man On Earth. Sveriges egna nutida Bob Dylan har slagit igenom världen över med sin makalösa folkpop och i år släpptes hans första album på fyra år; I Love You. It’s a Fever Dream.

Likheterna till just Bob Dylan är slående, exempelvis i There’s A Girl där munspelet som kommer in efter refrängen känns som något direkt ur Dylans repertoar. 

The Tallest Man On Earth är dock långt ifrån en blek kopia. Hans egna uttryck är starkt och rösten är precis så rogivande som man önskar av genren. Det är väldigt lätt att sluta ögonen och drömma sig bort till de sköna ljudlandskap som målas upp.

“My body’s in the summer storm and my mind is the feeling after”

I Love You. It’s a Fever Dream är lika fint som tidigare album av The Tallest Man On Earth och jag tar mer än gärna en feberdröm om det låter lika bra som det här gör.

Sarah Klang gjorde braksuccé i den gamla trotjänaren På Spåret förra året och stjärnstatusen var ett faktum. Jag ska vara ärlig med att jag missade den första vågen och fick upp mitt intresse för henne först med andra albumet Creamy Blue men jag är väldigt glad över att det hände.

Vi är tillbaka i Singer-Songwriterterritoriumet, med starka americanavibbar. Det är modern countrypop av den lågmäldare varianten med betoning på den känslosamma delen av countrymusik. Sarah sparar inte på krutet i vad hon kallar för sitt skilsmässoalbum och det märks i texterna.

Det är ett brustet hjärta man får höra i samtliga tio låtar och hennes närmast magiska röst levererar en äkthet som är få förunnat. 

“Hidden in the skies. Wish you could see me in the eyes”

Creamy Blue är ett album laddat med hjärtesorg som levereras vackert förpackat med drömska melodier komplett med dom finaste stråkarna. Har ni inte tittat närmare på Sarah Klang ännu så är detta ett ypperligt tillfälle.

I.B. Sundström är Isak Sundströms soloprojekt när han inte är upptagen med indie-akterna Pascal och Skriet. Det här är dock något helt annat än den skramliga rock som jag är van att höra Sundström i.

1592 börjar med 7 minuter och 47 sekunder ambiens som fungerar som en slags portal till den värld vi bjuds in i. Det är just år 1592 vi får besöka men kanske inte riktigt det 1592 som vi känner till från historien utan snarare fantasyvärldens version, komplett med en blodtörstande drake.

Sången är försiktig, darrig och skör vilket bidrar till den härligt sagolika stämning som vilar över hela albumet. Melodierna är även dom på den försiktiga sidan och ibland känns det nästan som vis-pop, på det allra bästa av sätt. 

“Lova mig att du lämnar mig om du inte längre behöver mig”

Under den dryga halvtimme som 1592 pågår så transporteras jag till I.B. Sundströms alldeles egna värld fylld av kärlek, mystik och tragik och när albumet tar slut märker jag att jag automatiskt klickar på play igen för att få följa med på resan en gång till.

Nu är det bara tre dagar kvar till julafton och popkalendern börjar lida mot sitt ofrånkomliga slut. Som vanligt är dom vassaste albumen sparade till sist så häng med hela vägen!

Honungsvägen grundades av Henrik Oja och kan liknas vid något av en norrländsk supergrupp med medlemmar från bland annat INVSN, där sångerskan Christina Karlsson är upplockad från. Det är pop med den typiska norrländska touchen som vi möts av i deras självbetitlade debutalbum. 

Texterna är skrivna av bland andra Mattias Alkberg, Annika Norlin och Christina Karlsson själv. En minst sagt eminent skara textförfattare och Christina levererar allt lika bra som dom låtar hon själv står bakom. Hennes sång är rak, klar och har en speciell nerv som träffar precis i mitt känsloregister. 

“Men  det kommer en helt ny istid, suddar ut alla gamla fel”

Honungsvägens första album som grupp är snudd på felfri och levererar enkel men samtidigt komplex pop som är oerhört behaglig att lyssna på. 

En riktigt fin lucka har väntat på att öppnas den fjärde advent och nu är det äntligen dags.

Hökartorget är indiepoparna från Hedemora som vände sig till crowdfunding för att samla ihop pengar till att spela in deras andra fullängdsalbum. Deras trogna fanskara såg till att Idioterna vinner fick se dagens ljus och tur är väl det.

Det är ett väldigt inspirerat band vi möts av och allt ifrån den britpopsdoftande gitarrslingan i Till T, till den härligt retrosvängiga basgången i Där hon går är överraskande men likväl självklara inslag till ett album som är precis rätt i balansgången mellan att vara enhetlig och varierande på samma gång. 

Som vanligt är det både Karolina Nordman och Martin Eriksson som står för sånginsatserna och det är, som vanligt, riktigt bra. Avslutande låten Sluta slåss, där dom båda går ihop i oerhört vacker stämsång med stråkar i bakgrunden är det finaste jag hört på länge.

“Om hjärtat säger kör, vad finns det då att tveka på?”

Hökartorget är levande bevis på att indiepop 2019 inte måste vara svår och pretentiös för att vara bra på riktigt. Idioterna vinner är det bästa dom har gjort och en av årets allra bästa svenska skivor.

Dan före dopparedan, när julstöket är som allra värst, kan det vara skönt att tänka på något annat. Låt lucka 23 hjälpa dig på traven för det är något alldeles särskilt.

The Tarantula Waltz är Markus Svenssons musikprojekt som jag inte haft någon större koll på innan Kallocain släpptes i november i år. Det räckte med att höra inledande spåret Fallin’ för att jag skulle falla huvudstupa över musiken. Känslan i rösten är hisnande och uttrycket så kraftfullt att låten lämnar mig tom varje gång.

Resten av albumet håller samma höga nivå och vi får komma nära inpå Markus känslor kring faderskap och livet. Det är passande att albumet är namngett efter Karin Boyes verk där Kallocain är ett serum som avslöjar den påverkades innersta tankar.

Musikaliskt sitter skivan precis rätt ihop med texterna på ett känslomässigt plan och förstärker varje ord till något ännu större. Det är allt ifrån elgitarrtungt till stråkar och piano, och allt känns självklart i sammanhanget.

“Baby they say we are fallin’, what do they know about fallin’?”

Kallocain är ett av dom album där summan är större än delarna som det består av. Det är en väldigt stark nio låtar lång upplevelse som ingen borde missa.

Bröderna i Junior Brielle har tagit över den svenska popscenen sedan dom släppte EPn Blod förra året. Hyllningskörerna var enorma, men alla var inte övertygade. Deras ironiska uppsyn och överdrivet coola attityd var som en nagel i ögat på dom som vill att artister ska vara tacksamma och ödmjuka. Jag kan erkänna att även jag störde mig en hel del.

Hur mycket jag än vill ogilla bröderna Röhdin så kan jag dock inte värja mig mot deras musik. Jag kan inte minnas när pop lät såhär bra senast.

Varenda millisekund av TAMPA är oerhört välkonstruerad. Varje ord är noga uttänkt för att passa in i flowet och varje ton från synthen är så snyggt placerad som den kan vara. Synthwave-doftande Love är fullständig pop-perfektion och resten av låtarna är inte långt efter.

“Du kan alltid ljuga för dig själv men ljug inte för mig”

 Med en Jocke Berg-liknande framtoning sjunger äldre brodern Gabriel ömsom släpigt, ömsom med en falsett som träffar precis rätt. 

På tal om Jocke Berg så är det många som drar paralleller mellan Junior Brielle och Kent, och visst finns det likheter i det elektroniska popsoundet. Texterna är dock inte lika tvetydiga och är istället fullproppad med referenser och snygga ord. Det borde inte funka så bra som det gör men Junior Brielle bryter mot reglerna och gör cool musik med flit som blir oironiskt fantastisk.

Varje gång jag lyssnar på Junior Brielle blir jag totalt hänförd. Hänförd över att två bröder från Brunflo kan golva mig så hårt, inte genom att spela på känslor utan genom att göra översnygg musik. 

TAMPA är årets bästa svenska skiva.